Nu finns det äntligen en bok ”Ödenäs och bastabinnet – från gran till sillakass” som innehåller allt du kan tänkas vilja veta om bastabinne. Titeln är egenutgiven av författaren genom Print on Demand.
Bastabinne är ett textilt hantverk som görs med träbast av gran eller fur. Tekniken har rötter i forntiden som i Ödenäs levt kvar till nu. På 1940-talet definierades binnet som Ett ändamålsenligt livslevande forntidsarv. Att binna är den slöjd som alla i Ödenäs socken behärskade och de allra flesta livnärde sig av i vår fattiga skogsbygd där jordbruket inte räckte till för folkets försörjning. Bredden, djupet, omfattningen och den ekonomiska betydelsen för byns invånare visas här i Ödenäs och bastabinnet – från gran till sillakass.
Unescos konvention om immateriellet kulturarv skall förteckna traditionella tekniker och tillverkningsmetoder. Bastabinnet finns med på den svenska listan Levande traditioner som Nämnden för hemslöjdsfrågor ansvarar för.
Bastabinnet är Ödenäs alldeles specifika slöjdart. Det är ett hantverk med rötter långt ner i forntiden. Det man tidigast tillverkade av träbast var rep. Från olika delar av landet har man gjort rep av t ex gran, tall, en, vide.
Och egentligen är det inte bast vi pratar om utan spånor av själva träet. Men de är så tunna att man kallar dem för bast. Efter uppvärmning skärs ”basten” upp tvärs över årsringarna, vilket kräver att granen eller furan är extremt tätvuxet. Sen dras ”basten” längs hela ”bastaträet” som är ca 1 aln långt.
Man ska skilja på träbast och lindbast. Lindbast är bast, det skikt som ligger mellan barken och själva veden. Rep gjordes oftast av lindbast. Men människor förr visste att olika material har olika egenskaper. Linden rötar i vatten. Fur blir bara starkare. Gran är också bra i vått tillstånd. Alltså använder man fur till flottlinor och notrep. Det gjorde man bl a på Öland.
Det näst äldsta man tillverkat är mjärdar för att främst fånga abborre och mört. I Steneby upp i Dalsland har man bundit mängdevis med mjärdar av träbast som man åkte till Norge för att sälja. I Ödenäs gjorde man likadana mjärdar – men bara till husbehov.
Vad är då specifikt med bastabinnet i Ödenäs? Jo – de halvrunda dörrmattorna och sillakassarna. På 1850-talet var sillakassarna/fiskkassarna och mattorna bland de främsta exportprodukterna från Göteborgs hamn. Tusentals varje år. Och det var bara de som exporterades. Alla de som behövdes under de stora sillperioderna längs hela Västkusten ända ner till Hallands Väderö räknades inte in här. Vi kan bara förundras över mängderna. Men så ”bann” man också i så gott som varje stuga.
Det sägs att en man, Basta-Olaus, var den som började med binnet, men det kan inte stämma eftersom han föddes 1827 och redan 1824 står det i ett sockenstämmoprotokoll att man vid vite förbjöd den skadliga bastdragningen. Och alla kassarna som tillverkades på 1850-talet, nä det stämmer inte. Det fanns dåligt med skog och förutom bastabinnet höggs propps som exporterades till gruvorna i England.
1936 kom Erland Borglund, rektor på Stenebyskolan till Ödenäs. Han hade ett statligt uppdrag för att stimulera slöjdandet och att hitta nya produkter. Hur skulle man stimulera slöjdande så att det kunde bli en inkomstkälla? En hel del Ödenäsbor började då binna nydesignade – skulle vi väl säga idag- föremål. Väskor, korgar, flaskställ mm. Alla de här produkterna där man först gjorde rep som sedan formades och syddes med vaxad mattvarp, kraftig nål och tång.
På 60-talet när jag gick i skolan i Stockholm hade mina klasskamrater en bastkasse som skolväska. Det var ”inne”. Då hade jag ingen aning om att min pappa hade vuxit upp med binne och bunnit åtskilliga kassar som barn och ungdom.
Man skämdes för att man var tvungen att ägna sig åt bastabinne! Men idag är vi Stolta! Det var generationen före mig som slöjdade, visade och producerade slöjdalster. På Hemslöjd i Byn, hembygdsföreningens hembygdsdag var vi med, våra barn var med, de som nu håller i trådarna. Och deras barn börjar vara med …
Vilket kulturarv med djupa rötter att värna, vårda och förmedla! Det var slöjden som gjorde att våra förfäder i Ödenäs rent fysiskt överlevde!
